Åsa Domeij: Lagstiftarna bör lära av historien
Ett kvarts sekel har gått sedan producentansvaret för förpackningar infördes. Det var ett principiellt politiskt beslut som togs i början på 1990-talet. Producenterna skulle ta ett större ansvar för att återvinna förpackningar i så stor utsträckning som möjligt. Tanken var att allt fler förpackningar skulle fungera i materialåtervinningen. På 1990-talet var den dominerande metaforen inom svensk miljöpolitik ”kretsloppsekonomi”. Nu, tre decennier senare, pratar vi istället om ”cirkulär ekonomi” även om utmaningarna beskrivs på liknande sätt.
I dag är det stort fokus på förpackningar av plast. Och många som sorterar ut sina förpackningar till materialåtervinning tror nog att det finns krav på att de ska kunna materialåtervinnas. Men så är det inte. Det finns faktiskt inget krav i lagstiftningen på att förpackningar som sätts på marknaden ska kunna materialåtervinnas. Det kan i värsta fall riskera att rubba konsumenters förtroende för hela återvinningssystemet.
När Naturvårdsverket tagit fram statistik har man bara baserat uppgifterna på hur mycket plast som samlats in, inte hur mycket som i praktiken materialåtervunnits. Därför har det sett bra ut i den officiella statistiken och målet om materialåtervinning har kunnat nås trots att mycket av den plast som samlats in inte har materialåtervunnits. Målet är dock gemensamt för samhället och det finns inga krav på att en enskild producent ska leva upp till det.
Nu händer det en massa positivt inom både handeln och livsmedelsindustrin. Allt fler plastförpackningar blir återvinningsbara eller byts till andra material. Under förra året infördes till exempel differentierade förpackningsavgifter så att förpackningar som inte går att materialåtervinna får en högre avgift än andra. Det bidrar till att utvecklingen går åt rätt håll.
Om lagstiftningen hade varit utformad på ett smartare sätt hade det här kunnat hända redan när producentansvaret infördes för ett kvarts sekel sedan. En lagstiftningsteknik som bygger på ett kollektivt ansvar för till exempel näringslivet, i stället för på enskilda verksamhetsutövare, är sällan effektiv. Om kraven hade utformats så att de företag som sätter förpackningar på marknaden också ansvarat för förpackningens utformning hade vi fått en positiv teknikutveckling betydligt tidigare. Nu när producentansvaret för förpackningar firar 25 år finns det all anledning för dagens lagstiftare att lära sig av historien.
Åsa Domeij, hållbarhetschef Axfood