En droppe i havet
Spaltmeter har skrivits som hur plastskräpet bryts ner till mikroplast och hotar havsmiljön och dess djur. Vi uppmanas att sluta använda allt från plastsugrör till tuggummi och plastpåsar, men varför lyfter världens miljöaktivister och -organisationer inte upp havens andra miljöbov till ytan?
Efter att ha sett dokumentären Seaspiracy inser även jag varför risken är överhängande att det kommer att finnas mer plast än fisk i haven 2050. Och det handlar inte enbart om engångsplasten, det handlar framförallt om fiskeindustrins beteende och girighet. Om den tillåts fortsätta som idag kommer det nämligen inte att finnas någon fisk i våra hav.
I min värld har plastindustrin påbörjat arbetet med att tvätta sin byk. Den internationella fiskeindustrin däremot tillåts uppenbarligen fortsätta med sin nedskräpning, utfiskning och enligt dokumentären rena slakt. Självklart kan man inte dra alla fiskare över en kam, men precis som när det pratas om plasters vara eller icke vara, väljer jag att trampa med de stora och breda stövlarna.
Engångsplast hör inte hemma i våra hav. Det råder inget snack om den saken, men i kilo och procent räknat är detta småpotatis. Mer än 50 procent av all plast i haven är enligt dokumentären kasserade nät och annan fiskeutrustning, och jag är beredd att tro på den informationen. Spöknät utgör tillika en betydligt större fara för det marina livet än både sugrör och plastpåsar.
Det är hög tid att politiker och miljöorganisationer vidgar sina vyer och även sätter blåslampan på den största banditen, den kommersiella fiskeindustrin.
Malin Folkesson, chefredaktör Plastforum.
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.