Plast är inte världens värsta miljöproblem och inte heller omöjligt att lösa. Men plastpaniken sprider sig i väst. På 60-talet, när plasten var ny, producerades cirka 2 miljoner ton om året. Idag är siffran 380 miljoner ton.

Plasttillverkningen har vuxit nästan 3 gånger snabbare än BNP globalt. Olyckligtvis har endast 9 % av de 6,3 miljarder ton som producerats sedan 50-talet återvunnits, i någon form. Ytterligare 12 % har förbränts. Resten har dumpats på soptippar eller i naturen. Ofta, som t ex med kaffemuggar, sugrör, plastflaskor och plastpåsar efter endast en kort stunds användning.

När dessa produkter hamnar i havet, kan de spolas upp på en strand långt borta och dessutom åstadkomma skada på marint liv. Många länder har infört förbud för plastpåsar, vissa endast för den tunnaste sorten. Nu följer utvalda engångsartiklar i plast, som t ex sugrör, bomullstops och drinkpinnar.

Det är inget nytt med plasten som symbol för nedskräpning. Det som är nytt är misstanken att mikroplaster kan åstadkomma skada på såväl djur som människor på ett osynligt och försåtligt sätt. Det var BBC:s dokumentärserie, Blue Planet II, om planetens hav, som blev startpunkten när den hade premiär för ett knappt år sedan.

Uppskattningsvis finns totalt över 50 triljoner mikroplastbitar i våra hav. De är i princip omöjliga att samla upp. De ackumuleras i miljön, precis som koldioxid i atmosfären. Även om det nuvarande utflödet, cirka 10 miljoner ton plast om året, stoppas helt, skulle stora kvantiteter återstå. Och det kommer inte att stoppa. Närmare 90 % kommer från 8 floder i Asien och 2 i Afrika.

Med nuvarande utveckling kommer det 2050 att finnas lika mycket plast som fisk i havet, mätt i vikt. Sådana siffror skrämmer folk. Nio av tio européer är oroade över plastens effekt på miljön. Tre av fyra är rädda att den påverkar hälsan. Plastsångesten växer och mer än hälften säger att de försöker undvika plast när de handlar. Som jämförelse överväger endast en tiondel bränslekonsumtionen, när de köper en bil. I motsats till andra föroreningar är plasten synlig.

Vi vet egentligen inte så mycket om effekterna på lång sikt, men det som hittills är känt är inte alarmerande. Det vi har god kunskap om är mängden plast, som inte har bränts eller återvunnits. Det handlar totalt om 4,9 miljarder ton. Om denna mängd dumpades på ett enda ställe skulle det uppta en yta på 57 kvadratkilometer, ungefär som Stockholm innanför tullarna och ha ett djup på 70 m.

På en lista över världens miljöproblem, skulle plasten inte hamna i topp. Endast 10 % av allt avfall som dumpas i världen är plast. Medan dålig luft och andra föroreningar dödar 9 miljoner människor om året finns plastavfall inte med på listan. Polymerer är inerta och utgör i sig inte någon fara om man får dem i sig. Det finns en strikt reglering över vilka tillsatser som får användas i plast.

Om plasten inte uppfunnits, hade den med all säkerhet behövt uppfinnas. Föreställ er ett sjukhus utan operationshandskar, elektricitet utan isoleringsmaterial, kläder utan polyester eller nylon. Livsmedel kan, tack vare plasten, skyddas, transporteras och förvaras med minsta möjliga svinn.

Att plasten sannolikt inte är skadlig innebär dock inte att den är problemfri. Därför har EU nu en plaststrategi, där främsta syftet är att öka materialåtervinningen. Därför har Svensk Dagligvaruhandel lanserat en färdplan mot ett fossilfritt Sverige, där alla plastförpackningar 2030 ska vara producerade av förnybar eller återvunnen råvara.

Målsättningen är hög och det ska den vara, för vi har mycket kvar att göra i Europa. För att minska det marina skräpet måste emellertid mer avfall samlas in i de läckande länderna i Asien och Afrika. Här är luft- och vattenföroreningar ett mer pressande miljöhot. Det som händer där, under de närmaste årtiondena, kommer att ha större betydelse än förbud mot engångsartiklar i plast här.

Artikeln är en del av vårt tema om Exklusivt material.