Svenskt plastreturraff ett sätt att sluta loopen
Av Vid ett seminarium i Perstorp i början av december, med anledning av den första svenska plasten tillverkades i Perstorp för 100 år sedan, fanns Elin Hermansson, projektledare för Hållbar Kemi 2030, på plats för att berätta om projektet.
Hållbar Kemi 2030 är ett projekt och en hållbarhetsvision som innebär att företagen i Stenungsund vill ha en produktion som baserar sig på hållbar kemi och förnybara råvaror 2030).
I projektet ingår bland annat de fem stora kemiproducenterna AGA, Akzo Nobel, Borealis, Inovyn och Perstorp AB, vilka alla arbetar för att skapa en helhetssyn gällande återvinning, råvaror och produktion.
– Ett plastreturraffinaderi går helt i linje med visionen för Hållbar Kemi 2030 och skulle kunna bli ett flaggskepp för Sverige, sa hon.
Enligt den situation som råder i Sverige idag så går cirka 30 procent av den plast som används, till plaståtervinning. Resten går till energiåtervinning. Det finns således en stor potential att återvinna mer. Den återvinningsmetod som idag finns för plaståtervinning är mekanisk återvinning. En bra teknik, men den har vissa nackdelar som att materialet kan tappar lite i hållfasthet efter återvinningen. Det finns även vissa begränsningar gällande vilka material som kan återvinnas mekaniskt.
Kemisk återvinning är ett annat alternativ för materialåtervinning, men det finns ingen anläggning för detta Sverige idag.
-Det behövs en anläggning, t.ex en förgasningsanläggning, för detta där man tar in plastavfall och bioavfall som bryter ner plastmaterialet till exempelvis syntesgas. Av denna kan man sedan bygga upp ny råvara som exempelvis eten för att tillverka nya produkter, sa Hermansson.
De stora fördelarna med kemisk återvinning är att det inte finns lika stora begränsningar i vilka plastmaterial som kan återvinnas. Därför möjliggör tekniken återvinning av fler material än vad som kan återvinnas mekaniskt. En annan fördel är att det inte uppstår en kvalitetsförsämring av det återvunna materialet.
– Med ett plastretur-raffinaderi hade det varit möjligt att sluta loopen så att vi hade kunnat återvinna all plast. Ett raffinaderi hade dock inte ersatt den mekaniska återvinningen. Denna för de plastmaterial som den är bäst lämpad för. Exempelvis rena polyeten- och polypropenströmmar eftersom det ur ett energiperspektiv är mest fördelaktigt att återvinna dessa mekaniskt, sa hon.
Hon nämnde att Chalmers tekniska universitet i samarbete med Hållbar Kemi har genomfört en studie där de räknat på vilka miljöfördelar den här typen av anläggning i Stenungsund skulle kunna ge.
-En kapacitet på cirka 200.000 ton plastavfall (den bedömda tillgängliga andelen plastavfall som finns i Sverige efter det att man räknat bort den andel som ska gå till mekanisk återvinning) och cirka 500.000 ton biomassa, så kunna ge en CO2-utsläppsvinst på upp emot 1 miljon ton/år, motsvarande 2 procent av Sveriges totala årliga CO2-utsläpp, sa Elin Hermansson
-Med projektet vill projektet Hållbar Kemi adressera möjligheten med kemisk återvinning, men tyvärr ser vi en del hinder från politiskt håll för att i framtiden få till ett plastretur-raffinaderi i Stenungsund.