Ensilageplast – avfall eller bränsle, och är det en förpackning?
I Sverige säljs årligen mellan 6 000 och 8 000 ton sträckfilm för ensilering i balar, s k ensilagefilm. Det är rimligt att göra en bedömning att mer än 3 000 ton ensilagefilm per år förbränns olagligt i lantbruken. En starkt bidragande orsak är att ensilagefilmen inte är attraktiv som bränsle trots sitt höga energiinnehåll. Detta konstaterar SMP, Svensk Materialprovning i tidningen Provning & Forskning.På uppdrag av SLO-fonden vid Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien kartlade SMP hur den använda filmen hanteras i dag och hur hanteringen i framtiden kan komma att påverkas av ändrad lagstiftning.Ensilageplasten är ju naturligtvis i sig en förpackning, men den omfattas inte av förpackningsförordningen. Detta undantag är inget unikt för Sverige. Det samma gäller i de flesta europeiska länder, undantaget Norge. Undantaget innebär att fyllaren/importören inte behöver ordna ett insamlingssystem, men branschen är dock enig om att man har ett ansvar att hjälpa kunderna, dvs lantbrukarna. Ett antal Lantmännenföreningar har därför byggt upp fungerande insamlingssystem, som dock är en ekonomisk belastning för dem, främst genom att ensilagefilmen är ett avfall. Därigenom måste förbränningsanläggningarna ersättas med mellan 100 och 450 kronor per ton. Det gör att det finns en risk för minskad insamling i framtiden.Materialet, polyeten, har vid proveldningar i biopannor inte visat sig ge några förhöjda emissioner i biobränslen när det blandats in i rivet tillstånd. Eldning i mindre pannor som kan finnas på lantbruk ger dock ökade utsläpp av bl a kolväten. Än värre är öppen eldning av plastavfallet.Redan i dag är förbränningsanläggningarnas intresse för plasten måttligt, beroende bland annat på att materialet måste rivas eller malas före bränning och det av förbränningstekniska skäl bara kan blandas in i begränsad utsträckning i ordinarie avfall. Anläggningarna har oftast god tillgång på annat bränsle.I framtiden kommer dessutom vissa lagändringar att införas som sannolikt kommer att minska förbränningsanläggningarnas intresse för ensilagefilmen ytterligare. De ändringar som kommer är bl a en ny skatt på 250 kronor per ton brännbart avfall, år 2002 kommer ett förbud mot deponi av brännbart avfall, ett nytt EU-direktiv kan komma att innebära skärpta krav framför allt på mindre förbränningsanläggningar mm. Det här är förändringar som kommer att leda till större utbud av brännbart avfall och minskad tillgång på anläggningar som kan bränna det. SMP menar att detta leder till att ett nationellt system för insamling måste etableras. Etableringen av ett frivilligt system skulle underlättas väsentligt om det nya EU-direktivet tillät att man betraktar rena, väl utsorterade fraktioner av ensilagefilm som bränsle i stället för avfall. Riven eller pelleterad film skulle då kunna bli attraktiv som bränsle. Detta eftersom plasten kunde brännas i anläggningar som inte fyller de hårda utsläppskrav som föreslås gälla för alla anläggningar som bränner avfall.