Foto: Smurfit Kappa.

den 20 november 2023 13:15

Detta är en debattartikel. Åsikterna som framförs är de undertecknande skribenternas.

För sex år sedan såg miljontals tittare en albatrossmamma mata sin nyfödda med plastrester i David Attenboroughs Blue Planet II. Det som följde var en våg av stöd för mer hållbara förpackningar och mindre avfall som hamnar i naturen.

Tyvärr gjorde löften om mer hållbara förpackningar liten skillnad. Enligt Eurostat är förpackningar fortfarande 36 procent av det fasta kommunala avfallet och växer. Denna ständiga ökning i kombination med låg återanvändning och dålig återvinning av plast gör en koldioxidsnål, cirkulär ekonomi till en svår uppgift.

Det styrande organ som ligger närmast en meningsfull förändring är Europeiska unionen. I detta är parlamentsledamöterna representativa för sina väljare: en studie beställd av Smurfit Kappa visade att 65 procent av de tillfrågade föredrar pappersförpackningar framför plast.

Som hjälp föreslår EU Förordningen om Förpacknings- och Förpackningsavfall (PPWR). Det är ett stort steg i rätt riktning, och alla stöder dess mål att minska avfall och CO2-utsläpp. Redan 2020 välkomnade EU-rådet avsikten att alla förpackningar ska vara återanvändbara eller återvinningsbara till 2030.

Förslag om att införa obligatoriska återanvändningsregler för transportförpackningar är dock oroande. Som jag skrev tidigare i år skulle de dra ut mattan under världens bästa återvinningssystem och göra att mängden plast som produceras som återanvändbara förpackningar fördubblas till 2040. En förordning avsedd att förhindra slöseri kan sluta med ett kryphål som orsakar ett berg av det.

Verkligheten är att endast 9 procent av plasten för närvarande återvinns. Resterande 91 procent hamnar på deponier och förbränningsanläggningar eller i våra floder, stränder och hav. Plast står också för 10-13 procent av de CO2-utsläpp vi behöver utrota till 2050. Att uppmuntra återanvändbara förpackningar är välmenande, men vi ska inte behöva skrota återvinningsbart material: de två ska gå hand i hand.

Den spanska jordbruks-livsmedelssektorn har också slagit larm om att återanvändning inte tar hänsyn till den pågående ökningen av CO2-utsläpp som orsakas av logistik-, transport- och tvättsystem som behövs för återanvändbara förpackningar.

Och den spanska federationen av företagsorganisationer (CEOE), som representerar två miljoner företag och frilansare från alla sektorer, har betonat "vikten av att sätta realistiska mål baserat på en hållbarhetsanalys och endast när det visas att de har tydliga fördelar för miljön och samhället”.

Jag föreslår inte att plastförpackningar ska elimineras. Vi måste vara pragmatiska. Det finns och kommer att finnas många användningsområden för plast. Men där det går att byta mot ett hållbart alternativ borde det göras.

EU står inför några avgörande beslut om PPWR. Den första är 21 november då EU-parlamentet ska ha en slutlig omröstning om det. Därefter, den 18 december, ska miljöministerrådet besluta om sin ståndpunkt om samma förordning.

Den överordnade principen bör vara denna: vi bör inte ersätta världens bästa återvinningssystem med ett oprövat system för återanvändning och retur för att motivera en produkt som människor vill använda mindre snarare än mer.

Teoretiskt, om vi återanvände all plast, skulle ingen hamna i miljön. Men det här är en myt. För närvarande anser återanvändningssystem sig vara framgångsrika med en returhastighet på 75 procent – motsvarande bara fyra resor från producenten av en förpackad vara till konsumenten och tillbaka till producenten. Detta är långt ifrån vad förordningen syftar till.

Det finns en uppenbar risk att, hur välmenad denna förordning än är, kommer Europa att sluta med enorma mängder överdimensionerade, återanvändbara förpackningar som i praktiken bara kommer att göra ett fåtal resor och som inte är återvinningsbara enligt samma förordnings definitioner.

System för återanvändning och retur är lovvärt om materialet är helt återvinningsbart och helst biologiskt nedbrytbart. Detta är av största vikt eftersom ett perfekt slutet system för återanvändning och återlämnande inte kommer att finnas inom överskådlig framtid. De tusentals olika plasterna har alla olika sammansättning av kemikalier som inte kan återvinnas tillsammans. Detta gör det omöjligt att bearbeta plast effektivt samtidigt som den föreslagna förordningen kräver att alla återanvändbara förpackningar ska vara återvinningsbara när de blir avfall.

Lyckligtvis är kartongförpackningar redan 100 procent återvinningsbara och biologiskt nedbrytbara. En av dess största egenskaper är att den kan anpassas för att perfekt paketera nästan vilken produkt som helst. Detta sparar utrymme och skapar viktiga effektivitetsvinster inom transporter samtidigt som CO2-utsläppen minskar. På Smurfit Kappa arbetar vi dagligen med vårt team på över 1 000 designers för att utveckla skräddarsydda förpackningar som är lämpliga för våra 70 000 kunder. Vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Hållbara förpackningar, 100 procent förnybara, återvinningsbara och biologiskt nedbrytbara finns redan.

Som så många viktiga ögonblick i historien, kommer den kommande omröstningen i Europaparlamentet och rådets beslut att bero på att politiker gör sitt bästa för att välja mellan två möjliga framtidsutsikter. En, där plastproduktionen fortsätter att styra och växa. Eller det andra, bättre alternativet, där kartongförpackningar med dess överlägset överlägsna, befintliga och beprövade återvinningssystem över hela Europa blir en hörnsten i EU:s politik för en verkligt cirkulär ekonomi. Kommer våra politiska ledare att åta sig ett grönt och cirkulärt Europa? Eller kommer de att fortsätta att gynna fossilbaserade material som ytterligare kommer att utöka Europas befintliga berg av plastförpackningsavfall?

Av Saverio Mayer, vd, Smurfit Kappa Europa.

Artikeln är en del av vårt tema om DEBATT.